Sorg!

I morgon är det en vecka sedan som Bert gick bort.
Detta måste vara den längsta veckan i mitt liv, tiden går så fruktansvärt sakta.
Det känns som om allt bara står still. Jag förstår inte.
Jag vet hur ont jag tycker att det gör, och jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas för Jerry och Susanne. Och Ulla!
Det kommer hela tiden upp saker, små saker som man minns som man kanske inte uppskattade så mycket förut, men som man saknar fruktansvärt redan. och då har det inte ens gått en vecka.
Att han kunde ringa bara för att fråga vad vi skulle äta, eller för att be en lyssna på en låt. Man pratade ju med honom ibland flera gånger om dagen, och nästan varenda dag.
Varenda gång det ringde på dörren, utan att man väntade besök, så var det han.
Att han alltid pussade en på kinden när han skulle gå, alltid kallade en "lilla gumman".
Det är så mycket som kommer upp.. Saker som man kommer sakna, det känns tomt. Redan!
Samtidigt så är det så mycket man måste göra, och så mycket som ligger framför en.

Vet inte alls hur mycket Robin förstår. Han säger att Farfar är i himlen, och vi brukar vinka till farfar. Han säger även att Farfar inte har ont i hjärtat längre. Han talade om för dagmamman och dagbarnen att farfar var i himlen, och de hade pratat om det där. Och hon är ju mer pedagogisk än vad än en annan är. Igår sa han till jerry att "mamma skriker och gråter på natten".. har han hört när man varit ledsen? Ändå försöker man ju att inte visa Robin så mycket!

Det här är skit svårt och skit jobbigt.. så mycket tankar. men inga ord.
I morgon så är det dags för Jerry att börja jobba igen.. vilket känns konstigt, ska man nu liksom fortsätta som om ingenting har hänt? det är så det känns!
Varför kan man inte bara få vrida tillbaka tiden för....